En kärleksförklaring

Under min tid i Gramses källare blev jag introducerad för musik. En bråkdel av det som kallas musik förstår jag nu. Det var två kakor som spann på grammofonen i källaren. En kaka med Mikael Wiehe och en med Björn Afzelius. Det enda en tvåvägskommunikatör behöver känna till om musik enligt Gramse. Jag lyssnade, åh vad jag lyssnade på dessa kakor. Stängde aldrig av förrän det riktigt värkte i öronen. Ibland spelade jag en versrad från vardera skiva efter varandra så att det blev som en tvåvägskommunikation mellan dessa herrar. Jag njöt för fullt och fascinerades så till den milda grad över känslorna dessa kakor kunde förmedla till min kropp och själ. Gramse förtäljde mig att dessa herrar fick hans annars stenhårda hjärta att smälta. De är "på riktigt", på ett sätt ingen annan förstår, brukade han yttra i sina svagare stunder. Nu idag förtäljde Donald för mig att Mikael & Björn släppt en kaka på vilken de sjunger och spelar ihop. Ursäkta känsloutspelet jag fick inför denna nyhet. Allting gick så snabbt och känslorna spelade upp hela sitt register i mitt sinne. Jag lovar att fläcken är borta när förste man anländer till kontoret imorgon.
Nu ska det sjungas och spelas hela natten lång. Det här känns som den första dagen på resten av mitt liv.