Nu är det inte kul att heta Donald (eller Gramse för den delen). Kom till jobbet idag efter att ha varit sjukskriven en vecka. Det jag möts av är total kaos. Vår rullstolsbundna pryo rullar i rasande fart mot mig när jag entrar kontoret. Han sträcker sig fram i stolen och sänker mig med en rak höger. Jag blir vansinnig, reser mig upp och sparkar omkull pryon. I mitten av rummet står Donald omringad av resterande medarbetare. Han klarar sig ganska bra på egen hand. En roundkick fäller tre kollegor. -Bakom dig- skriker jag till Donald som snabbt duckar, vänder sig om och gör en svepande spark som effektivt neutraliserar bakhållet.
-Vad är det frågan om!- skriker jag i hopp om att lugna situationen. Efter bara några sekunder får jag en ping av Donald. Läs senaste inlägget på bloggen står det i pinget.
Enligt stämningen i rummet väljer jag att åla mig fram till närmsta dator. Jag läser inlägget och förstår snart vad bråket handlar om. I Donalds inlägg framstår det som att endast två personer driver PTVK. En känslig punkt tydligen. Eftersom det bara är jag och Donald som skriver inlägg i bloggen ser jag inget större fel i att uttrycka sig på det sättet.
"Nu jävlar!" tänker jag för mig själv. Jag tar sats och hoppar in i ringen och ställer mig rygg mot rygg med Donald. -Now lets kick some beadsman!- säger jag med uppjagat lugn i rösten. -Radiola!- replikerar Donald med djup och mörk stämma. Vi matar sparkar och slag åt höger och vänster. Det kommer nya grupper med kollegor som vi bekämpar en efter en. Kändes som kollegorna aldrig skulle ta slut. Kan inte på något sett erinra mig att vi var så många på kontoret. Till slut verkar det dock som vi besegrat samtliga motståndare. Vi sänker garden och kollar ut över kontorslandskapet. Kullar av kollegor skymmer sikten. -Welcome to my reality- säger Donald. Jag tittar snabbt bort då jag inte förstår vad han menar. I mitt blickfång skådar jag en mycket gammal vän och bloggkollega. Uppe på högsta kullen står Archibald Bolero. Min käke dras nedåt och jag andas häftigt in luft i munnen. Archibald pekar mot oss och signalerar med fingrarna att vi är döda! Han hoppar från kulle till kulle och med rasande fart flyger han mot oss och får in en dubbelspark som träffar oss båda. Jag och Donald flyger bakåt men lyckas landa på fötterna bredvid varandra. Vi tar båda sats och hoppar rakt upp i luften mot Archibald. Vi stannar i mitten av luften och framkallar blixtar och eld som vi lärt oss av en man från vår ungdom. Våra salvor träffar mitt i prick. Archibald har fortfarande krafter kvar och överaskar oss med en kaskad av kaststjärnor. Precis innan stjärnorna ska träffa kommer en kraftig vind som vänder hela kaskaden och med enorm fart flyger dom tillbaks mot kastaren och tränger in i hans skinn. Vi vet fortfarande inte vem som framkallade vinden, men vi har våra aningar. Archibald Bolero reser sig upp och kastar sig ut genom fönstret. Vi springer efter. När vi kommer fram till fönstret kan vi inte se skymten av vår f.d. bloggkollega. Vi sansar oss, städar upp kontoret och sopar upp högarna av kollegor. Vi säger inte så mycket men är båda överens om att morgondagen kommer vara väldigt ångestladdad. Vi sätter en post-it på dörren innan vi går. "Möte imorgon klockan 8" står det.
Inlägg
