Igår var det Alla hjärtans dag. Idag firar jag i mitt inre Alla hjärtans brustna dag.
Donald är den första riktiga människa jag träffat, förutom Gramse då så klart. Redan första dagen på kontoret tog han mig under sina vingar och har sedan dess lärt mig så oerhört mycket. Något kopiöst.
Tala, hoppa, ysta, knopa, dreja, kasta, viska, vissla och söndagsbada är bara några exempel på allt han lärt mig.
Det har inte gått mig förbi att banden mellan Gramse och Donald är väldigt starka.
Mina närmanden har konsekvent avvisats, å det trots min atletiska kropp och mitt fläktfriska lynne.
Jag fick även genomlida samma typ av avvisning under min tid i Gramses källare.
I vilket fall tycker jag det är mycket tråkigt och sorgligt att Donald måste lämna oss.
Allt som allt kan det här bli en tung period för mig att genomlida, då jag inte likt Gramse söker mig till ensamheten. Jag hoppas och tror att detta avsnitt i slutändan kommer stärka både mig, Donald och i bästa fall även Gramse.
Hursomhelst, Donald. Jag önskar dig all lycka på vägen och kraften att finna den. Det vilar nu på mina och en robots axlar att driva vidare denna nobla tankesmedja. Det är en ära att din tillit för mig sträcker sig så lång.
Din för evigt,
Fred Smöde
Inlägg
2 kommentar:
Hrmpf! Jag är faktiskt inte en robot. Det vill jag starkt betona. Jag är en högst mänsklig varelse av kött och ben.
Nu efter att ha träffat dig Tramt så kan jag bara beklaga min tidigare stofila inställning till Donalds minst sagt fantastiska maskin. Eller din livmoder för att vara korrekt. Jag är uppfostrad framtidspessimist och har en och annan föreställning att jobba bort. Förlåt att jag kallade dig robot. Nu när vi faktiskt "umgåtts" så vet jag bättre.
/Smödde
Skicka en kommentar