Kronjuvelen + Nordanvinden = Sant, del 3

Ny del av sagan om bäraren och hans blåa hatt är nu publicerad. De tidigare delarma följer innan i kursiv stil och kronologisk ordning för enkelhetens skull.

Kornjuvelen + Nordanvinden = Sant, del 1

Det var en gång en mycket liten man med en väldigt stor blå hatt. Det intressanta med denna lille man var inte hans extremt korta längd utan snarare hans enormt stora blåa hatt. Hatten var dansk, luktade illa och såg väldigt lustig ut. Gamla tanter brukade ställa sig på rad när den lille herren gick förbi och skratta högt och burdust. -Titta tanter där kommer den lilla mannen med den mycket stora hatten!- kunde den lilla mannens hatt höra innan den fann sig själv liggandes i trasigt skick vid trottoarens vassa kant. Det var inte så att de gamla tanterna var elakt sinnade människor. Tvärtom, det var samma gamla rara tanter som man hittar i kök runtom landet bakandes och mysigt lugna. Det var helt enkelt mannens stora blåa hatt som fick dom att tappa besinningen, den såg ju så lustig ut. Stor och blå liksom.

--Fortsättning följer.

Kornjuvelen + Nordanvinden = Sant, del 2

Mannen och hans blåa hatt bodde alldeles ensamma i en gammal farfarströja på klippiga bergen. Det ligger, vilket kanske kan verka uppenbart, en mycket speciell historia bakom deras val av bostadsplats. Historien involverar 7 danska knektar och en landsförvisning. Den tar sin början i en stor kvinnogrotta utanför den gamla pilsnerstaden Aalborg i Danmark. Inne i grottan sitter vår man och hatt och gnolar tysta för sig själva på deras nykomponerade visa 'Der er et yndigt land'. Visan som de flesta av oss idag känner som nationen Danmarks egen hymn. Detta faktum var föga känt för hatten och hans man vid denna tidpunkt. Efter lång tid av slentriangnol och under bråkdelen av en sekund ställer sig plötsligt mannen upp och vrålar med utpräglad fylledanska -Af børn og fulde folk skal man høre sandheden!- och börjar plötsligt inse att han är i fullt stånd att se livets stora sanningar. Hatten flämtar och rycker till av sin bärares plötsliga infall, och tänker för sig själv, ty hattar kan ju ej tala, -Vid Kong Kristians krona, min bärare har förlorat förståndet.- Hattens förskräckelse når sin kulmen när 7 danska knektar störtar in i köttgrottan.
--Fortsättning följer.


Kronjuvelen + Nordanvinden = Sant, del 3

-Hvad lever du maen'd- utbrister knektarna sju i påtagligt synkroniserade röster. Hatten krymper ihop till en liten bunke och fasar för vad bäraren kommer svara på denna högst generella fråga. -Jeg... Ser.- svarar bäraren med det mest varma och övertygande ansiktsuttryck knektarna någonsin skådat. Knektarna faller snabbt ur sin yrkespose och slår sig ner framför den enormt karismatiska mannen med den högst lustiga hatten i sitt knä. -Så mina børn- inleder bäraren något generad över den högst improviserade inledningen i sitt tal. Det är ju trots allt vuxna knektar jag talar för tänkte han. Vidare var danska inte bärarens modersmål. De få ord och meningar han kunde hade han snappat upp av sin mor som läste HC Andersen för honom innan läggdags, på välvilligt tolkad och ibland egengenererad danska. -Jeg vill fortelja er om skeden vi hamnat i och vorfor nationen Danmark bör få sin egen hymn skapad i en skede- Resten av talet var så långt att det är omöjligt att återge utan att skriva en roman med sidantal som antagligen skulle överstiga de i den heligförklarade romanen "Bibeln". Efter sju dagar avslutade bäraren sin monolog med orden -Vi... Ser.- Knektarna var vid det här laget så upprymda och saliga att de omöjligt kunde ställa sig upp eller lämna kvinnogrottan. Med gråten i halsen och hickandes framförde den längsta knekten ljudet av en applåd med sitt talorgan. Hatten var vid det här laget så uttråkad att den ville spy. Detta hade givetvis inte varit ett möjligt scenario då hattar saknar de förutsättningar som krävs för att genomföra en kräkning. Hatten hade hört sin bärare svamla ett fåtal gånger innan, men det var ofta kortvarigt och hatten hade då kunnat råka halka in i ett annat rum och stänga dörren om sig. I situationen som gällde nu var flykt en omöjlighet, då sju till synes oberäkneliga knektar blockerade ingången. Dessutom var de beväpnade med lans och dolk.
-Fortsättning följer..