Emigranten

Frosth var en gång i tiden en medlem av vårt killgäng. En stabil pjäs som ständigt pushade fram gränsen för vad ett kompisgäng kan handla om. Föga överraskande för oss killar slet sig Frostapaugen (som vi kallade honom) ut ur gemenskapens bojor för att söka nya utmaningar i livet. Vi visste alla att denna dagen skulle komma, hans energi var helt enkelt något som inte gick att tygla. Det var som om killen gick på en ständig diet av raketbränsle utspädd med kärnkraft. Dagen kom när vi nästan tårögda vinkande av vår vän vid Osby tågstations perrong. Hans första livsmål var då redan satt. Frosth skulle bege sig till Saudiarabien och som han sa styra upp skiten. Bara någon vecka efter vår väns avgång började nyhetsrapporteringar från diverse arabländer hagla in. Det talades om en stor mur som skövlade fram och åt upp allt som kom i dess väg. Här i Sverige förstod man inte riktigt vad som hände, det snackades om metaforer hit och dit. Men vi killar visste vad som pågick. När det kom på tal växlades våra blickar, ingen sade något, men, vi visste.
Vi hade inte hört något från vår vän på ungefär ett halvår, när det plötsligt en dag damp ner ett brev i Donalds postinkast. "Kära vänner" inleddes brevet. Donald förstod genast vem avsändaren var och ringde upp alla i gänget och bad oss komma ögonablick.
Vi skummade ivrigt igenom brevet tillsammans, Blunder läste högt och vi andra lyssnade intensivt och förvänstansfullt. Frostapaugen klargjorde för hela sin resa och vad han hade varit med om. Allt i sin ordning så långt. Det var först i slutet av brevet vår oro och fasa började växa. Jack bekände att han hade underkastat sig muslimernas religion Islam och hade planer på att följa denna troslära till sin yttersta gräns. Vi är inte längre hans vänner stod det, han hade hittat nya mycket bättre och dessa passade bättre ihop med hans nya plan. Vad hans nya plan gick ut på ville han inte berätta men vi skulle passa oss jävligt noga stod det. Efter att ha läst detta satt vi bara tysta och stirrade rakt ut i luften. Vi förstod ingenting. Det var tyst en längre tid tills slutligen Fredrik Fiskstjärt med pondus i rösten adresserade att han sedan länge känt till allt det här och att han efter hemlig korrespondens med Jack Frosth erbjudits att ansluta sig till denne. Jag åker i morgon och kommer aldrig tillbaks sa han och försvann sen i raketfart ut genom fönstret i ett litet flygplan som endast han fick plats i. Resten av gänget vi beslöt oss för att aldrig någonsin prata om detta. Sedan kavlade vi upp skjortärmarna och delade blod, för att markera att det som hade hänt aldrig fick upprepas.


Det var här Frosths planer började formas. Notera att skärmen är avstängd.